Kommunala beslutsfattare och geekar

Jag talade härförleden med en annan förälder om dataspel. Vi konstaterade att allt fler dataspel innehåller allt mer fysik. När det är spelutvecklare som bestämmer innehållet, så är det spelutvecklares intressen som gäller. Den andra föräldern formulerade det som att tiden äntligen är kommen för geekarnas hämnd.

min 6-åriga sons texture pack i Minecraft

JAR-filer (Java Archive) används då man programmerar i Java. En JAR-fil är ett arkiv av filer (en zip-fil) som också kan göras direkt körbar; man dubbelklickar i sådana fall på JAR-filen för att starta Java-programmet. Sådana här saker intresserar inte kommunala beslutsfattare. I skolans värld ägnar vi oss istället åt att utvärdera oss själva, att utvärdera verksamheten, att utvärdera vår relation till vår närmsta chef, att utvärdera eleverna och framför allt åt att få eleverna att utvärdera sig själva. De enda vi aldrig får utvärdera, är de kommunala beslutsfattarna. Så i den heliga utvärderingens namn, kommer här en utvärdering av beslutsfattarna i Lunds kommun.

I somras fick jag det dokument som ligger till grund för de kommunala plattformsdatorer och det kommunala nätverk som ännu utgör stommen i den kommunala IT-strategin, ett dokument som helt genomsyras av idén att centralisera makten och tvinga skolorna att anpassa sig till kommunal enhetlighet. Dokumentet fick jag från en elev som utnyttjat offentlighetsprincipen för att tvinga till sig skrivelsen. Strategin lär ha hämtats från Helsingborgs kommun, men dessvärre känner jag inga elever i Helsingborg och själv är jag för slö för att tvinga till mig skrivelser.

Hösten 2009 drabbades jag och mina elever av strategin. Alla skoldatorer byttes då ut mot kommunala plattformsdatorer på vilka man kunde använda MS Office 2003, och ingenting annat. Utöver att man inte längre kunde programmera på skolan, kunde man inte heller köra Java-program som man gjort hemma. Det fanns nämligen en behändig kommunal bug som fick alla JAR-filer att bete sig som zip-filer istället för körbara program. JAR-filerna hade gått att köra från kommandotolken men varken jag eller mina programmeringselever hade behörighet att använda kommandotolken. Jag försökte förgäves att få någon i Lunds kommun att intressera sig för JAR-filer. En del av de elever som omyndigförklarades av kommunala beslutsfattare, hade stora framgångar i programmeringsolympiaden. De tävlade på medhavda privata datorer och satt under tävlingens gång bredvid de skoldatorer som skattebetalarna just köpt in åt skolan och som kostade skolan 1500 kr per år och plattformsdator i kommunal ”service”-avgift. I januari 2010 slutade jag undervisa programmering.

I förra veckan lärde jag mina söner vad en JAR-fil är, hur man hittar till biblioteksfiler och hur man använder Gimp. Till och med sex-åringen kan numera hantera JAR-filer, både på Windows och på Mac. Nu är det inte min förtjänst att mina söner får lära sig saker som de kommunala beslutsfattarna förhindrade att jag lärde ut till gymnasister, det är tack vare geekarnas hämnd. Nr 1 på sönernas favoritlista är även Nr 1 på min favoritlista. Nr 2 på barnens lista har förvandlat vårt hem till en filminspelningsstudio. Nr 3 är den som fått mina pojkar att lära sig hur man går in och kladdar med JAR-filer då man vill göra egna texture packs till Minecraft:

Nr 4 är alla de geeker som inte gjort en barnvänlig applikation för att göra egna texture packs till Minecraft.

I samband med att jag i maj 2010 avgick som kommunal matematiksamordnare (som en protest mot att de kommunala beslutsfattarna vägrade besvara frågor kring det kommunala matematik-förbudet) fixades JAR-fils-buggen inom ett dygn. Då installerades ocskå en föråldrad version av NetBeans på matematikinstitutionens datorer. Från kommunens sida hade man sedan ett år tillbaka hänvisat till gymnasieskolan Spyken i Lund och hävdat att de föråldrade versioner som dög åt Spyken, även borde duga åt Katedralskolan. Att åstadkomma inkompatibilitet mellan skoldatorer och lärares/elevers hemmadatorer, var med andra ord en medveten kommunal strategi. Efter detta kunde man köra egenhändigt gjorda Java-program. Man kunde däremot inte längre köra GeoGebra eller se applets på Internet. Då jag meddelade IT-enheten att de ännu en gång förhindrade användning av Java-program, fick jag det svar som blev slutet på mina kommunikationsförsök med Lunds kommun. Svaret var:

Det är inget fel på javat.

Våren 2011 höll jag i kommunal regi ett seminarium på gymnasieskolan Polhemskolan i Lund, och kunde då konstatera att man inte kunde köra GeoGebra-applets på Polhemskolans datorer. Den som vill göra en utvärdering av den kommunala IKT-verksamheten i sin egen kommun, kan kontrollera om applets fungerar med hjälp av detta budskap till kommunala beslutsfattare. Den engelska versionen har redan använts av skolor i USA.

Nu är alla plattformsdatorer på matematikinstitutionen utbytta (se Kriget är över – Vi vann) och förhoppningsvis kommer även de andra institutionerna snart att byta ut sina plattformsdatorer. För att försäkra att den centrala byråkratin även fortsättningsvis skall kunna försörja sig på skolor, betalar skolan inte längre en årlig avgift till kommunen per plattformsdator, utan per huvud.

Utvärderingen av de kommunala beslutsfattarna skippar jag. Det är inte utvärderingar som behövs utan en skärpt lagstiftning. Om demokratins grundprinciper inte gäller sådant som har med datorer att göra, då har vi inte längre någon demokrati. Det borde vara illegalt att ägna sig åt kommunal mörkläggning i alla frågor som handlar om teknik. Det borde vara illegalt att påtvinga skolor ett så pass snävt mjukvarumonopol att undervisningen går i stå. Det borde vara möjligt för lärare att anmäla kommuner till skolinspektionen! Så länge lagstiftarna jagar tonåringar som laddar ner musik istället för att jaga dem som använder offentliga medel till att sabotera undervisning, uppfostrar jag mina söner till att ansluta sig till geekarnas hämnd.

Mina söner lär sig mer matematik av att spela dataspel …

än av att gå i skolan!

Den riktiga sfinxen

Man har mätt förändringar i verbal, spatial och induktiv begåvning bland svenska trettonåringar sedan 1960-talet. Den begåvning som har störst betydelse för prestationer i matematik är den induktiva begåvningen. Aldrig förr har våra tonåringar haft så bra förutsättningar att klara sina matematikstudier som de har nu, om man ser till deras begåvning. Och aldrig förr har de varit så dåliga på matematik.

Vid fem års ålder lärde sig mina dataspelande söner principen för positionssystemet i basen tio. Om det krävs 130 000 experience points för att köpa mega-ultra svärdet, och man har 10 000 experience points, hur länge behöver man då spela innan man kan köpa svärdet? I de nya kursplanerna, Kunskapskraven i matematik för årskurs 3, används formuleringar som ”elevnära situationer” och ”vanligt förekommande sammanhang”, i samma dokument står det sedan att det talområde tioåringar skall behärska är 0-200. Det är en god tanke att den matematik som lärs ut skall vara förankrad i barnens vardag, men det vore bra om man då också tog reda på vilken matematik som förekommer i barnens vardag och inte la sig på en nivå som är många tio-potenser för låg.

Ett återkommande argument mot dataspel är att det är ohälsosamt att sitta stilla. Statens folkhälsoinstitut har sammanställt statistik om barns fysiska aktiviteter, TV-tittande och datoranvändning. De senaste tio åren noteras inga förändringar då det gäller barnens fysiska aktiviteter och heller inga förändringar då det gäller TV-tittandet. Datoranvändningen har däremot ökat markant. Det finns inget statistiskt samband mellan datoranvändning och fysisk aktivitet. Det finns däremot tydliga sociala skillnader, skillnader som har varit bestående under hela 2000-talet. Barn från den lägsta socioekonomiska gruppen ser mer på TV och ägnar sig i mindre grad åt fysiska aktiviteter, medan barn från den högsta socioekonomiska gruppen ser mindre på TV och ägnar sig mer åt fysiska aktiviteter. Det finns alltså ett statistiskt samband mellan fysiska aktiviteter och andra intressen men sambandet gäller TV-tittande inte datoranvändning.

Dataspelsmotståndarna får allt svårare att få gehör för sina ihåliga argument i takt med att de som blir angripna, dvs dataspelarna, blir äldre. De första dataspelarna är numera själva föräldrar och vi har hört dataspelsmotståndarnas alla argument sedan vi var barn. Härförleden var jag på en fest där alla närvarande var föräldrar och där samtalsämnet för kvällen var Minecraft. Alla barn och vissa föräldrar (exempelvis jag) spelar Minecraft. Min nioåriga son vill lära sig programmera så han kan bli som Notch. Min sexåriga son Googlar på engelska ord när han gör sina egna skin, han kan egentligen varken skriva eller läsa vare sig på svenska eller engelska. Bägge sönerna spelar in egna Minecraft-filmer. Vi har huset fullt av sex till nioåringar som diskuterar hur sfinxen (den riktiga) tappade näsan och hur pyramiderna (de riktiga) byggdes.

Familje-sfinx på vår Minecraft-server

Nioåringen pratar om att alla stackar i Minecraft innehåller 64 element, vilket halverat blir 32, vilket halverat blir 16, … Vid fem års ålder lärde dataspelen honom tio-potenser, vid nio års ålder lär de honom två-potenser. Jag har, som lärare, just lärt ut två-potenser till sextonåringar.

Nu har Minecrafts potential i skolan lyckligtvis uppmärksammats. Ny Teknik skriver om ett finskt företag som skall utveckla en pedagogisk variant av spelet. En av de finska initiativtagarna, Santeri Koivisto, kommenterar de utmaningar de står inför på följande sätt:

De flesta lärare är inte så duktiga på datorer, så en av utmaningarna är att göra det så enkelt som möjligt.